men gladast är nog räven

Telefonen ringer. Ettriga jävliga helvetes signal. Skär sig i öronen, sågar itu trumhinnorna och lämnar mig misshandlad på köksgolvet. Vibrerar i fickan, skälver mot låret, sliter loss huden i handflatan. Klickar, tystnar, dödar signalen. Varken vill eller orkar. Ensam i mängden. Ingen förstår, inser sina krav. Ser det som omtanke, kärlek värmande famnar. Helvete heller. Martyrer spelas upp i repris. "Det var så länge sen" "Jag som hade hoppats på" "Gud vad upptagen du är". Nej, jag är inte upptagen. Nej, en vecka kan inte liknas vid en evighet. Nej, jag saknar dig inte. Tro mig, du får din beskärda del. Uppenbarligen är sanningen hård, kall och en smäll rak på käften. Du uppskattar mig mer, du trånar och längtar. Skapar mitt dåliga samvete genom att spela martyr. Skapar ett tvång, ett måste. Tar ett steg bakåt, skapar avstånd. Vill såra, vill att du ska avsky mig. Vill att du ska sluta ringa.